NATURVANDRING I KULTURLANDSKAP  Av Reino Korhonen   

Guiden beskriver naturen längs en vandringsled, som Gudhems Klostermuseiförening och Gudhems Hembygdsförening gjort i ordning mellan Gudhems klosterruin och Forentorps gård utanför Falköping.

Gudhems klosterruin ligger på Mössegergs kalkstensplatå på dess nordöstra hörn.  Platåbergens sedimentära bergarter har skapat en mycket näringsrik jordart - morenlera, som med traktens variationsrika landskapsformer är en förutsättning för områdets frodiga vegetation och stor biologisk mångfald.  Den rika naturen lockade människor tidigt till att bosätta sig i trakten.  Dessa har lämnat efter sig rikligt med fornminnen.  Även den gamla jordbrukskulturen har påverkat den omgivande naturen så att man finner en unik artsammansättning av växter och fåglar längs den aktuella vandringsleden. Runt klosterruinen finner man många växtarter som kommit till platsen med människan och som använts som läkeörter.  Det finns också ett intressant fågelliv på platsen.  Vägen mellan klosterruinen och Forentorp består av gamla fägator – drev med stengärdsgårdar på båda sidor.  Jordbrukslandskapet är småskaligt.  Variation skapas av små åkerlappar, beteshagar, åkerholmar, trädrader längs vägen och en bäckdal ner till Klosterkvarnen.  Vegetationen närmast längs vägen liknar den örtrika ängshavretorrängen.  Klosterkvarnen ligger intill Forentorps gård i en lummig parkmiljö med lövskogsarter och trädgårdsrymlingar.  Forentorps park består mestadels av mycket gamla ekar med fin sprickbark och värdefull epifytflora av lavar och mossor.   

Information om vandringsleden mellan Falköping och Varnhem 

En grupp intressenter från turistorganisationer och landsbygdsutvecklare i Falköpings, Skara och Skövde kommuner samt från Västergötlands Museum har arrangerat en pilgrims-, kultur- och naturvandringsled genom vissa delar av Skaraborg.  Leden utgår från järnvägsstationen i Falköping och följer därnefter Mössebergs östra och nordöstra platåkant med utsikt över odlingslandskapet mot Billingen och Hornborgasjön.  Från Mösseberg går man ner genom Östra Tunhem till Gudhem och fortsätter sedan i riktning mot Hornborgasjön.  De redan befintliga vandringslederna vid sjöns östra strand ingår.  Från Hornborgasjön fortsätter leden förbi Heljesgården upp till Billingens västra sluttning och sedan ner till Varnhem. Gudhems Klostermuseiförening och Gudhemsbygdens Hembygdsförening har gjort i ordning en ca 5 km lång vandringsslinga från Gudhems klosterruin till Klosterkvarnen vid Forentorp och tillbaka förbi Granliden, Spångatorp och Bengtssons torp till Gudhem.  Den iordningställda slingan ingår som en del i vandringsleden mellan Falköping och Varnhem. Denna text är avsedd som naturguide för sträckan mellan Gudhems klosterruin och Forentorp.

Beskrivning av området 

Gudhem ligger ca en mil norr om Falköping vid vägen mot Skara och består av ett öppet odlingslandskap som inramas i norr av Hornborgasjön, i öster av berget Billingen och i väster av Mösseberg.  Berggrunden i norr och i öst består av sandsten och i sydväst av kalksten.  Kalkstensområdet bildar en höglänt platå som fortsätter in i Mösseberg i väster. Från Gudhem har man en vid utsikt mot sjön och de blånande bergen framför allt mot Billingen i öster och Kinnekulle ca fyra mil norrut. 

Platåbergen har skapat förutsättningarna för områdets rika natur och sedermera även för den mänskliga kulturen (Eliasson m.fl. 2003, 91-107; Åkesson, 2002, 28-40).  Under årmiljonernas lopp har de sedimentära bergarterna delvis vittrat sönder och bildat den näringsrika jordart som kallas moränlera (Perhans, 2002) och som garanterar för traktens bönder större skördar än på många andra håll.  Regnvatten samlas lätt på plana ytor och där kalkstenslager går över till alunskiffer under springer källor fram så att vattentillgången har varit säker även under nederbördsfattiga år.  De stora nivåskillnaderna i landskapet, bergsplatåerna, de branta sluttningarna och de böljande landskapsformationerna mellan bergen, inlandsisens och smältvattnets verkan vid istidens slutskede har gett möjligheter till en rik biologisk mångfald.  Den bördiga jorden har gjort Falköping till Västra Götalands lövskogsrikaste kommun (Lindholm, 2005).  Högst upp på platån växer vanligtvis granskog.  Där kan också finnas mindre mossar och sumpskogar.  Ädellövskog dominerar på sluttningarna.  Där vatten sipprar fram från kalklagret har det bildats rikkärr eller extremrikkärr med många sällsynta, kalkgynnade arter (Jannert, 2003).  På kalkstenshällar med mycket tunt jordlager finner man alvarvegetation lik den på Öland och Gotland (Bertilsson, 2002).  Eftersom Falbygden är ett av landets äldsta jordbruksområden så finner vi här ett stort antal växtarter som följt odlingskulturen sedan gammalt och kallas gårdsväxter.  Stora delar av området är intensivt odlad jordbruksmark.  Landskapet har ändå bevarat en ålderdomlig karaktär med stengärdsgårdar, åkerholmar och bäckraviner så att refugier för vild, ursprunglig flora har kunnat bevaras.

Området mellan Falköping och Varnhem hör i fråga om fornminneslokaler per ytenhet till de rikaste i landet (Johansson, 1971).  De äldsta stenåldersboplatserna ligger längst ner vid den dåvarande strandlinjen av Hornborgasjön (Edman m.fl.,2001, s. 44-59).  Människor som lämnade efter sig de femtusenåriga gånggrifterna etablerade jordbrukskulturen i Gudhem.  På liknande sätt är Gudhem rikt på bronsålderslämningar.  Ett omfattande gravfält från vikingatiden ligger söder och sydväst om Gudhems kyrka. Enligt traditionen har Gudhem fått sitt namn av att det varit en gammal kultplats åt guden Tor (Johansson, 1971).  I Gudhem fanns redan under 1000-talet en kungsgård, som tillhörde det s k Uppsala öd.  Enligt landslagen skulle kungen leva av dessa gårdar.  Kung Karl Sverkersson skänkte kungsgården förmodligen på 1160-talet till klostret i Gudhem.  Med tiden donerades stora lantegendomar till klostret så att klostret blev mycket rikt.  Efter reformationen brann klostret och Gudhem blev åter en kungsgård som tillhörde kronan.  Numera är kungsgården i privat ägo.  Ett mindre villasamhälle ligger ca 1 km söder om kungsgården och kyrkan.  Klosterruinerna grävdes ut och undersöktes under första hälften av 1900-talet.  Nu vårdas klosterruinen av en aktiv klostermuseiförening, som även äger en nyligen planterad klosterträdgård.  Där odlas enbart medeltida kulturväxter.  Efter publicerandet av Jan Guillous Arn-trilogi har turistströmmarna till Gudhem varit omkring 30 000 turister årligen.  För besökarna finns ett kafé och ett gästhem.  På norra sidan av kyrkan finns en toalett som är öppen även under tider när kaféet håller stängt. Intressanta lokaler / besöksplatser 

Etapp 1.  Området kring Gudhems klosterruin

Redan vid mitten av 1100-talet, när nunnorna skulle grunda ett kloster i Gudhem, var Falbygden och Gudhem ett bördigt jordbrukslandskap.  Cistercienserna var den tidens grönavågare och mestadels vegetarianer.  De introducerade nya odlingsmetoder och nya nyttoväxter som kunde ge näring och läkedom.  Klostret byggdes på nordöstra hörnet av Gudhems kalkplatå.  Det ligger högt med oerhört vacker utsikt åt väst, norr och öst med de blånande platåbergen på båda sidorna och Hornborgasjöns fria vattenyta längst i norr.  Mot norr och öster sluttar terrängen kraftigt neråt.  Den underliggande bergarten i sluttningen är alunskiffer och längst ner sandsten.  Sandstenen fortsätter sedan ända fram till Hornborgasjön.  Vittringmaterial från kalkstensskiktet har med tiden transporterats neråt så att även sandstensområdet består av mycket bördig jord.

Eftersom området kring klostret varit odlat länge före, under och efter klostertiden kan man bland de vilda växterna finna många arter som kommit till platsen med människan eller är fortfarande beroende av människans verksamhet.  Arter som använts som läkeörter och som finns kvar är följande:  Uppgifterna om användning enligt Granhall ( 2000 ). För beskrivning av växtarter har Den Nordiska Floran använts (Mossberg&Stenberg,1992).  

Akleja,  Aquilegia vulgaris, är en giftig ranunkelväxt som anses ha kommit till Sverige med klosterfolket.  Under medeltiden användes den mot hudåkommor och löss. En vanlig art inom och runtomkring klosterområdet. 

Luktviol,  Viola odorata, har doftande mörkblå blommor tidigt på våren.  Blommor har använts för parfymtillverkning, rötter för att läka sår och mot febersjukdomar och sömnlöshet.

Hittas lättast tidigt på våren i gräsmattan längs stenmuren vänster om kyrkogårdsgrinden.

Kungsljus,  Verbascum thapsus och Verbascum nigrum, mörkt kungsljus har blommor som använts mot hosta och halskatarr och de växer runt hela klosterområdet.

Skelört,  Chelidonium majus, har gulorange mjölksaft som är giftig innehållande opiater och verkar lugnande. Tillhör valmoväxternas familj.  Arten förekommer som ogräs längs stenmurar.

Äkta johannesört,  Hypericum perforatum och fyrkantig johannesört, Hypericum maculatum, ansågs vara blodrenande och lugnande, användes även mot astma och bronkit. Kallades också mansblod eftersom blommor och gula knoppar färger sprit röd.  Äkta johannesört har glandelprickar i bladen och foderbladen är lansettlika, den fyrkantiga har trubbiga foderblad.

Hittas lättast på norra sidan av grunderna till det medeltida gästhuset.

Vallört (på Falbygden fodervallört), Synphytum asperum,  ansågs vara ett mirakelmedel för all slags sår.  Växer numera nedanför parkeringsplatsens östra sida.

Gråbo,  Artemisia vulgaris, ansågs ha 26 dygder för att bota det mesta.  Växer allmänt runt klosterområdet platser som inte slås.

Kirskål,  Aegopodium podagraria, har införts till landet som matväxt, men har använts även som botemedel mot gikt.  Växer som ogräs på ställen som inte slås.

Harmynta,  Satureja acinos,  är en liten kransblommig växt med blålila blommor och stark timjamliknande doft.  Ansågs ha magstärkande och slemlösande verkan.  Hittas på grusplanen norr om ruinerna av det medeltida gästhuset.

Gulsporre,  Linaria vulgaris,  tillhör lejongapsväxter och ansågs verka blodrenande och urindrivande.  Används också som färgväxt för att få gult linne. Växer till höger om vägen mot Telacka.

Gulmåra,  Galium verum,  Jungfru Marie sänghalm,  fick mjölken att goagulera och ur roten utvinns ett rött och ur blommorna ett gult färgämne.  Har använts mot feber och fallandesjuka och kramper.  Växer till höger om vägen till Telacka.

Såpnejlika,  Saponaria officinalis, användes slemlösande, laxerande och urindrivande och användes även mot gikt, gallbesvär och hudutslag.  Roten brukades som tvättmedel.  Några små bestånd norr om ruinerna till det medeltida gästhuset

Fågellivet runtomkring klosterruinen är också intressant.  Tidigt på våren i början av mars kommer tofsviporna till sina häckningsplatser på fuktiga ställen i det öppna odlingslandskapet.  Samtidigt börjar sånglärkan höras och turisterna får njuta av sången hela dagarna fram till midsommaren.  Sädesärlan hittar boplatsen någonstans i stenmurarna eller under takpannor.  Stenskvättan häckar varje sommar i klosterområdet och buskskvättan och törnsångaren hörs från de fuktiga betesmarkerna mot Telacka.  Från och med april får man njuta av storspovens läte och under trantiden landar tranflockar dagligen på fälten runt klosterruinen och kyrkan.  Grönfinken hörs på våren från de höga träden.  Flera par hämplingar håller till i området och häckar förmodligen i den täta, klippta häcken bakom Café Cecilia.  Kungsgårdens impediment intill med höga tistlar och annat ogräs bjuder rikligt på mat för fröätarna.  Kungsgården har en mindre flock stadsduvor omkring ekonomibyggnaderna.  Kajor häckar i de gamla träden.  Man ser ofta en tornfalk ryttla och bruna kärrhökar flyger från Hornbogasjöns mader för att jaga svävande strax ovanför sädesfälten.

Etapp 2.  Sträckan mellan klosterruinen och Telacka

Nunnorna åt inte kött av fyrfota djur men fåglar och fisk var tillåtet.  Därför hade klostret en karpdamm.  Den ligger i backen längs vägen ner norrut mot Telacka – Forentorp.  Dammen är numera torr stora delar av året, men på fuktbotten växer täta bestånd av rosendunört, Epilobium hirsutum, som trivs på våt, kalkhaltig, näringsrik mark och kan bli upp till 1,5 m hög.  Tidigt på våren blommar där även kabbleka,  Caltha palustris, som tillhör ranunkelväxterna.  I diket mittemot karpdammen växer skogssäv,  Scirpus sylvaticus, som utmärker sig genom den typiska ljusgröna bladfärgen.

Längre ner längs vägen ligger kungsgårdens åkrar på båda sidor.  Vid de torra väggrenarna växer t ex kummin, Carum carvi, som används som frökrydda i ost, bröd och brännvin och bockrot, Pimpinella saxifraga.  Här har bockroten ovanligt flikiga småblad. Grova vägtistlar, Cirsium vulgare, med kraftiga, gula taggar sticker upp på flera ställen.  Ängshavre, Avena pratensis, är en vanlig gräsart vid vägkanterna.

Längst ner i dalgången före Telacka rinner en bäck under vägen från höger till vänster.  Området till höger har under klostrets tid och möjligtvis även senare varit en liten sjö eller en uppdämd damm.  Uppdämningens avsikt har varit att kunna reglera vattenflödet till längre nedanför liggande Klosterkvarnen.  Numera är dammen igenvuxen med flera starrarter t ex flaskstarr, Carex rostrata och vasstarr, Carex acuta.  Här och var längs dammområdets kanter lyser fackelblomster, Lythrum salicaria, under sensommaren med sina långa, rosalila ax.  Gårdarna Telacka och andra intilliggande gårdar tillhörde klostret.  Det märkliga namnet Telacka lär ursprungligen ha haft formen ”till laga” med lokalt uttal ”te laga” med betydelsen tillaga till klostret (Johansson, 1971, s. 353).  Intill syrenhäcken vid Telackas gårdsplan växer  en gammal medicinalväxt lungrot, Chenopodium bonus-henricus.  Den ”Gode Henrik” har använts såsom flera andra mollor som spenat och till soppor.  Den anses ha närande, laxerande och renande egenskaper och vara bra för lungorna.  

Etapp 3.  Dreven mellan Telacka och Forentorp

Från Telacka börjar ett småkuperat, småskaligt odlingslandskap med ålderdomligt prägel.  Vägarna som leder till flera gamla torpställen liknar forna fägator, drev med stengärdsgårdar på båda sidor. Stenarna är här för det mesta av sandsten såsom också berggrunden under.  Många öppna ytor utanför dreven används fortfarande som betesmarker för nötkreatur och själva dreven används åtminstone på några sträckor för förflyttning av boskap och blir då lätt betade.  I utrymmet mellan grusvägen och stenmurarna låter man gräset växa ostört fram till sensommaren innan det slås.  På vissa sträckor slås inte vägrenarna varje sommar.  Så har man skött dreven under en längre tid.  Här har en rik flora etablerat sig.  Närmast liknar den den vegetationstyp som i Västergötlands Flora (Bertilsson mfl.,2002) kallas den örtrika ängshavretorrängen.  Vägarna och stenmurarna kantas med glesa rader av ek, fågelbär, oxel, rönn, björk, ask och asp. 

På många ställen har man låtit buskar växa längs dreven, de småväxta även innanför stenmurarna.  Vanliga arter är druvfläder, vilda krusbär, hallon, nyponros, Rosa dumalis, hartsros, R. villosa ssp mollis, vildapel, hägg och hassel.  I fältskiktet finner man många gräsarter men ängshavre, Avena pratensis, är vanlig.  Flera av fältskiktets arter gynnas av att vägkanterna slås även om det inte sker regelbundet.  Andra vanliga arter är timotrj, Phleum pratense, flentimotej, P. phleoides, kortare i små täta tuvor, gulmåra, Galiun verum, vitmåra, G. boreale, stormåra, G. album, väddklint, Centaurea scabiosa, rödklint, C. jacea, mindre blåklocka, Campamula rotundifolia, stor blåklocka, C. persicifolia, ängsvädd, Succisa pratensis, åkervädd, Knautia arvensis, kråkvicker, Vicia cracca, häckvicker, V. sepium,  rödkämpar, Plantago media,  bockrot, Pimpinella saxifraga,  grässtjärnblomma, Stellaria graminea.  På skuggsidan av stenmurar trivs träjon, Dryopteris filix-mas.

Det är inte långt till lövskogsdungar och små åkerholmar där ek, asp, björk och ask är dominerande i trädskiktet.  På många ställen är träden gamla.  I buskskiktet finner man hassel, hagtorn, vildapel och en.  Vandringsleden passerar gården Lilla Lunden.  Ladugårdsbyggnaden är ett gammalt skiftesverkshus med stråtak.  Efter Lilla Lunden leder vägen utan stenmurar vid sidorna genom flackare terräng av åkermark och beteshagar mot gården Forentorp.  En del av beteshagen har tidigare varit den lägre kvarndammen till klosterkvarnen vid Forentorp.  Det mesta av dammvallen ligger fortfarande kvar tvärs över Kvarnbäcken. Bland andra ogräs på åkrarna längs vägen växer skatnävor, Erodium cicutarium, som känns igen på sina dubbelt parflikiga blad och små rosenröda blommor.  

Den stora variationen i landskapet gynnar ett rikt fågelliv.  Gulsparven och törnsångaren hörs på flera ställen längs vägen.  I de gamla lövskogarna sjunger härmsångaren, svarthättan och den svartvita flugsnapparen.  Trädgårdssångaren föredrar buskmarkerna längs kvarnbäcken.      

Etapp 4.  Området kring Klosterkvarnen och Forentorps gård

Forentops gård har en gång tillhört Gudhems kloster som klosterhemman. Gården är en av de största gårdarna i Gudhem och gårdens marker tillhör de fornminnestätaste i Falköpings kommun.  En välskyltad fornminnestig går runt i gårdens omfångsrika park.  En kvarn i bäcken – Kvarnbäcken / Forentorpsbäcken som rinner förbi gården anses ha tjänat klostret och kallas därför för Klosterkvarnen.  Den är en av de äldsta profana byggnaderna i Västsverige.  Gudhemsbygdens Hembygdsförening har restaurerat kvarnen. Den är byggd av sandsten.  I dess närhet mot väster i parken ligger ett sandstensbrott som använts ännu under första hälften av 1900-talet.  Gården äger också stora skogsarealer som ligger mot Hornborgasjön och där växer mestadels barrskog. 

Landskapet norr om Gudhems kyrka mot Hornborgasjön där berggrunden består av sandsten utgörs av långsträckta moränåsar och kullar och däremellan dalgångar med bäckar, fuktstråk och kärr och större och mindre jämnare ytor som odlats upp till åkrar och ängar.  Moränryggarna har bildats som ändmoräner under inlandsisens smältningsskede.  I det öppna odlingslandskapet syns de ofta som avlånga, förhöjda åkerholmar.  På Forentorp ligger de oftast i gårdens skogspartier och parken. Själva gårdsmiljön ligger inbäddad i lummig grönska av gamla lövträd; ask, alm, ek, lönn och al.  Träden växer längs vägar och parkgångar, längs gamla stenmurar och runt gårdsplanen och har högt naturvärde ( Lindholm, 2005 ).  Buskskiktet är glest och består av hassel, nypon och snöbär. Runt kvarnen finner man växter som föredrar halvskugga och näringsrik mark. 

Trolldruva,  Actaea spicata, med svarta, mycket giftiga bär i klasar och tillhör ranunkelväxterna.

Kransrams,  Polygonatum verticillatum,  en ganska sällsynt liljeväxt med oftast två blommor vid varje bladkrans längs stjälken. De till sist rödsvarta bären är giftiga.

Liten kardborre,  Arctium minus,  har korta korgskaft och bladen är kala på undersidan.

Stinknäva,  Geranium robertianum,  är en liten, illaluktande näva med små rosa blommor och rödaktiga stjälkar och bladskaft.

I  och vid kvarnbäcken kan man finna:

Bäckveronika,  Veronica beccabunga, med kala, köttiga blad.

Bäckbräsma,  Cardamine amara, vita blommor med långa ståndare och mörkvioletta ståndarknappar.

 Mitt emot kvarnen ligger gårdens för länge sedan övergivna trädgårdsmästeri.  Där finns ännu kvar:

Odört,  Conium maculatum,  som är en så giftig växt att man helst ska undvika vidröra den.  Enligt traditionen har växten ingått i Sokrates giftbägare.  Den tillhör de flockblommigas familj, stjälken är lilafläckig vid basen och kan bli över två meter hög.

Vildpersilja,  Aethusa cynapium,  är också giftig och till utseendet liknar odört, men småflockarna har s k enskilt svepeblad.  Odörten har allmänt svepe under flocken.

Bolltistel,  Echinopsis sphaerocefalus,  en hög kvarstående tistelsläkting.

På våren växer vårlök och luktviol i gräsmattorna på flera ställen runt gården   

 

Etapp 5.  Forentorpa ängar

Lövskogen på båda sidor av vägen som leder från gården till Falköping – Skara-vägen kallas Forentorpa ängar eller Forentorps park.  På höger sida i parken ligger en gammal fästplats som har formen av en amfiteater med en plan gräsbevuxen scen i mitten och stigande terräng mot väster och norr.  Här firar Gudhemsbygdens Hembygdsförening midsommarafton med stor publik.   Parken består mestadels av gammal, tämligen tät lövskog och betade hagmarker.  Dessa räknas till Falköpings finaste där värdena är knutna till trädskiktet ( Lindholm, 2005).    Hagarna omfattar ca tjugo hektar.  Trädskiktet består mest av ekar med inslag av ask, lönn, alm och al och björk.  Enligt Lindholm har ekarna en mycket imponerande ålder som det finns få motsvarigheter till i Falköpings kommun.  Den äldsta eken växer mitt på fästplatsen.  Även om träden är gamla är de i god kondition.  Ekarna har utvecklat en fin sprickbark med värdefull och artrik epifytflora av lavar och mossor.  Enligt Lindholms inventering  förekommer t ex:

Gulpudrad spiklav,  Calicium adspersum

Rostfläck,  Arthonia vinosa

Lunglav,  Lobaria pulmonaria

Fällmossa,  Antitrichia curtipendula

Eftersom gården har försökt behålla områdets parkkaraktär har lågor och nedfallna grenar städats bort.  Därför finns det små mängder död ved i parken.  Buskskiktet är tämligen glest och består av på sina ställen mycket gammal hassel, en och även vildapel.  Beskuggning har gjort att fältskiktet inte har så artrik flora.  Området betas intensivt.  Våraspekten i parken är praktfull med blå- och vitsippsmattor.  På fuktigare ställen blommar svalört.  Senare på sommaren blommar rikligt med grönvit nattviol,  Platanthera chlorantha.  Den är kraftigare än den vita nattviolen och pollinier – pollenpaketen – möts upptill i blomman. Av gräsarter är lundgröe,  Poa nemoralis, vanlig.

Närmast Kvarnbäcken / Forentorpsbäcken har en klibbalskog bildats.  Även denna del av skogen betas.  Medelgrova klibbalar dominerar med litet inslag av ek, hägg och asp.  Klibbalarna har välutvecklade socklar som är rikt mossbevuxna.  Död ved förekommer måttligt.  Några torrträd bär spår av hackande fåglar.  Buskskiktet består mest av unga alar.

I fätskiktet kan man se;

Kabbleka,  Caltha palustris

Flädervänderot,  Valeriana sambucifolia

Gökblomster,  Lychnis flos-cuculi, som är en mycket vacker nejlikväxt.

Här och var på Forentorp växer mycket gamla, flerstammiga hasselbuskar.  Runtomkring dessa har man iaktagit hasselmusen.

 Fågellivet på Forentorp är anpassat till platsens stora träd.  På vårvintern hörs kattugglan i parken.  Nötväckan älskar gamla träd.  Uppe i trädkronorna lever grönfinkar, stenknäckar, bofinkar, steglitsor och hämplingar.  Forentorp är en säker miljö för att få höra de flesta av sångarna t ex härmsångaren.  I alsumpskogen sjunger gärdsmygen nästan året om.  Där häckar också rödhaken. Taltrasten, koltrasten och rödvingetrasten sjunger på kvällarna.  Längs bäcken kan forsärlan iaktas åtminstone tillfälligt.  

Referenser 

Bertilsson, Anders m.fl. 2002. Västergötlands flora. SBT-förlaget, Lund.  

Edman, Stefan m.fl. 2001.  Hornborgasjön.  Naturvårdsverket, Stockholm.

Eliasson, Tomas m.fl.  2003.  Västra Götaland.  Kartförlaget, Gävle. 

Ganhall, Ingvar, 2002. Visingsborgs Örtagård. (fjärde upplagan) 

Visingsborgs     Örtagårdsförening, Gränna.

Jannert, Gustav, 2003. Mössebergs flora. Falbygdens Fågelklubb, Falköping.

Johansson, Hilding, 1971. Boken om Gudhem.  Gummessons, Falköping.

Lindholm, Mattias, 2005.  Lövskogar i Falköpings kommun.  Länstyrelsen Västra Götalands län, Rapport 205:4.

Mossberg, Bo & Stenberg, Lennart, 1992. Den Nordiska Floran. Wahlström & Widstrand, Stockholm. 

Perhans, Karl-Erik, 2002.  Istidens landskap. Jordarter och terrängformer. GEO LÄROMEDEL, Sollentuna.

Åkesson, Göran, 2002. Skaraborg i långtidsperspektiv.  Skaraborgs natur.  Skaraborgs Naturskyddsförening ,39.  


Copyright © 2007 All rights reserved